Introduktion och Bakgrund

Radikalisering, polarisering och extremism är väldigt allvarliga problem både för samhället i stort, som för individen som involverats eller riskerar att involveras, eller som även på annat sätt utsätts för följdverkningar av andras involvering. I Sverige finns det huvudsakligen tre våldsbejakande extremistiska rörelser[1]:

 

  1. den våldsbejakande högerextrema vit makt-miljön,
  2. den våldsbejakande vänsterextrema autonoma miljön,
  3. den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön[2].

 

Trots de stora ideologiska skillnaderna som skiljer grupperna åt, finns det gemensamma drag som förenar dem. Dessa inkluderar bl.a. ovilligheten att erkänna demokratiska principer och spelregler, vilket utgör ett hot mot grundläggande demokratiska värden[3]. Den nationella handlingsplanen för att värna demokratin mot våldsbejakande extremism beskriver hur ökad kunskap, stärkt samverkan, förebyggande arbete och stöd till individer som vill lämna en extremistisk miljö, är några viktiga insatser för att arbeta mot våldsbejakande extremism och dess konsekvenser[4]. Vidare, har frontlinjeutövare en avgörande roll när det gäller att förhindra ungdomsradikalisering och att de involveras i extremistiska och våldsamma miljöer. Därför måste dessa grupper få den stöd och hjälp som behövs för att de bättre kan hantera dessa svåra frågor som de kan stötta på när de arbetar med unga. Vi hoppas därför att denna handbok kan göra precis det, genom att utforska olika svåra utmaningar som frontlinjeutövare kan träffa på när de arbetar med unga och erbjuda dem konkreta, praktiska och koncisa åtgärdsalternativ.  

 

Denna introduktion och bakgrund har gjorts på så vis att den ger en väldigt förenklad och kort överblick på en människas/grupps radikaliseringsprocess, samt varför en ung person kan lockas till olika våldsbejakande extremistiska miljöer. Detta, för att på ett grundläggande sätt introducera ämnet till användaren och även då flera frontlinjeutövare bad om denna information under online intervjuerna. Vi tar också upp viktiga begrepp som nämns under arbetet och metoden som har använts för att skapa handboken. De kapitlet som följer sedan inkluderar de “tre tematiska rekommendationerna”: att leva tillsammans, genus och samhälle och ideologi. Handboken avslutas med kapitlet “vem borde jag vända mig till?” där du som frontlinjeutövare får några tips om potentiella föreningar, organisationer, osv. som du kan vända dig till för vidare hjälp/stöd i Sverige.

 

Det finns diverse vägar och faktorer som kan driva en person att lockas till radikala, samt även våldsbejakande extremistiska miljöer. Det finns inte ett sätt att radikaliseras utan processen är ofta komplex och kan ske samtidigt på individ-, grupp- och samhällsnivå[5]. Dock, är personer som lider av till exempel utanförskap, psykisk ohälsa och utsatthet för våld, ofta mer benägna att leta efter andra - ofta mer radikala alternativ - bortom de demokratiska principerna. Radikala ideologier frodas av dessa personers bräcklighet/svagheter och driver dem mot radikalisering. Det är viktigt att notera att radikaliseringsprocessen kan vara lång och utdragen, men den kan också vara relativt snabb. Därför är det essentiellt för dig som frontlinjeutövare att känna igen bl.a. tecken och faktorer som kan leda till radikalisering, då dina handlingar kan vara avgörande i att en ungdom inte far illa ut. Även samarbete med bl.a. kollegor, myndigheter, olika föreningar och organisationer, samt barns familj är essentiellt i förebyggande av radikalisering och våldsbejakande extremism.        

 

Även om radikaliseringsprocessen inte är en rak linje, kan vi ändå utforska olika faktorer som kan leda till detta, samt anknytningen till våldsbejakande extremistiska miljöer. När det gäller grupptillhörighet brukar det talas om att det finns vissa faktorer som stöter bort individen ur ett sammanhang och in i ett annat. Andra faktorer drar och lockar en person att gå från ett sammanhang till ett annat. Det kallas för push- och pullfaktorer. Dessa begrepp används ofta i forskningen för att beskriva både radikalisering och avradikalisering. Begreppen har använts när länder och städer i Europa har antagit handlingsplaner mot våldsbejakande extremism.

 

  • Push-faktorer syftar på de negativa krafter och sociala omständigheter som pressar en person ut ur ett sammanhang och in i ett annat. De grundar sig ofta i frustration hos den enskilde på grund av orättvisor, konflikter i världen, upplevelse av diskriminering och utanförskap, personliga kriser och tragedier.
  • Pull-faktorer syftar på de faktorer som motiverar och drar in personen i en ny miljö. En viktig motivationsfaktor är närstående personer som redan är aktiva i miljön. Föräldrar och vänner kan vara en viktig väg in i extremismen – men också ut ur den[6].

 

I till exempel Norges nationella vägledning för att förebygga våldsbejakande extremism finns en lista på push- och pullfaktorer. Det är faktorer som också känns igen när det handlar om olika former av social utsatthet. Det är viktigt att ha i åtanke att förekomsten av dessa faktorer i sig inte ger upphov till radikalisering, men de kan innebära att personen kan vara i risk för radikalisering. Se tabellen nedan:

 

 

Brottsförebyggande rådet (Brå) beskriver i sin rapport ”Våldsam politisk extremism” 2009 att en upplevelse av utanförskap och en önskan om att få höra till är kraftfulla drivkrafter som får människor att försöka omvandla och förvandla sig själva och sin omgivning inte är något nytt eller konstigt. Det talas ofta om att det vanligaste är att man först går med i en grupp och att man där sedan börjar omforma sin identitet. Det vill säga tillhörigheten kommer väldigt ofta före identitetsskapandet, inte tvärt om.

Dessutom, I kunskapsöversikten ”Att lämna våldsbejakande extremism” från Institutet för Framtidsstudier 2016 tyds det på att individernas motiv för att radikaliseras och bli involverade i våldsbejakande extremism är likartade med de motiv som gäller att involveras i terrororganisationer, sekter och kriminella gäng. Det råder enighet om sociala nätverks betydelse för såväl rekrytering till grupper som för avradikalisering.

 

[1] Det är viktigt att förstå de tre olika våldsbejakande extremistiska miljöer. Lyssna därför gärna på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) podcasts där reportern Karin Hållsten intervjuar författarna till skriftserien “Ung och extrem”. Samtalen vänder sig i första hand till dig som är fritidsledare, fältarbetare eller lärare, här.  

[2] Se en kort animerad film som heter “tre minuter om radikalisering” här. Filmen är framtagen av SDF Östra Göteborg inom projektet “Bryta tystnaden” och har finansierats av MUCF.

[3] Socialstyrelsen, ”Socialtjänstens arbete mot våldsbejakande extremism”.

[4] Socialstyrelsen, ”Kort om våldsbejakande extremism - socialtjänstens arbete med barn och unga vuxna”.

[5] Socialstyrelsen,”Kort om våldsbejakande extremism - socialtjänstens arbete med barn och unga vuxna”.

[6] Socialstyrelsen, ”Kort om våldsbejakande extremism - socialtjänstens arbete med barn och unga vuxna”.

Flera av de begrepp som används i denna handbok saknar entydiga definitioner. Privata aktörer, myndigheter, organisationer, osv., som på ett eller annat sätt aktivt arbetar med dessa frågor, tenderar att ofta ha egna definitioner av begreppen även om det på senare tid har funnits en växande konsensus inom Europa kring vissa begrepp (se nedan, till exempel definitionen för terrorism). Detta innebär att det finns varierande definitioner av relevanta begrepp för att förklara till exempel radikalisering och våldsbejakande extremism, med olika betydelse och användningsområden. Därmed, har vi för EUROGUIDE Sverige använt Regeringens och Säkerhetspolisens definitioner samt – i vissa fall – definitioner från Nationalencyklopedin och Europeiska Kommissionen. Således, när dessa begrepp nämns i handboken så är det följande definitioner som avses, se nedan:

 

Våldsbejakande extremism - ”Våldsbejakande extremism är ett samlingsbegrepp för rörelser, ideologier eller miljöer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning och som ser våld, skadegörelse och andra brott som ett legitimt medel för att uppnå ett ideologiskt (politiskt och/eller religiöst) mål. Begreppet består av två delar: våldsbejakande och extremism.[1]” Därmed är det viktigt att förstå:

 

”Att vara våldsbejakande innebär inte bara accepterande av våldsanvändning utan även stödjande av användningen av sådant ideologiskt motiverat våld för att främja en viss sak. Enligt Regeringen kan begreppet användas både för att beskriva personers beteende och innehållet i ett visst material, som till exempel i ett tal, en text eller en film. Att vara våldsbejakande ska inte förväxlas med att vara våldsbenägen; ett våldsbejakande beteende kan innebära ett långvarigt stöd till våldshandlingar som andra begår, trots att personen själv aldrig utövar våld. Med begreppet extremism åsyftas rörelser, ideologier eller individer som inte accepterar en demokratisk samhällsordning; det vill säga en samhällsordning där politiska mål och samhällsförändringar kan påverkas och uppnås genom användandet av demokratiska processer. Begreppet används också för att beskriva företeelsen där individer använder extrema metoder för att förändra samhället i önskad riktning. Med våldsbejakande extremism åsyftas således att bejaka och bruka våld som medel för att förverkliga extrema ideologiska åsikter och idéer. Det är ett mångsidigt fenomen och det är ett brett spektrum av personer, grupperingar och nätverk som faller under begreppet våldsbejakande extremism.[2] [3]

 

Radikalisering - Radikalisering ses ofta som en social process, även om det finns olika uppfattningar bland forskare om varför och hur radikalisering sker. Begreppet radikalisering definieras av Säkerhetspolisen som ”den process som leder till att en person eller en grupp stödjer eller utövar ideologiskt motiverat våld för att främja en sak.[4]

 

Terrorism - Inom Europeiska unionen (EU) har medlemsländerna gemensamt kommit överens om hur begreppet terrorism ska definieras. Enligt denna definition är ”terroristbrott handlingar som allvarligt kan skada en stat eller mellanstatlig organisation om de syftar till att: (a) injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller befolkningsgrupp; (b) tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd; eller (c) destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer.[5]

 

Avradikalisering “Avradikalisering beskriver motsatsen till radikalisering, det vill säga den process där en person överger sin våldsbejakande extrema hållning. En åtskillnad görs mellan att ändra beteende (“disengagement”) och att ändra övertygelse (“deradicalization”). Att ändra beteende innebär att personen visserligen lämnar den våldsbejakande gruppen eller tar avstånd från våldsbejakande och brottsliga handlingar men att denne bibehåller sin radikala övertygelse. Avradikalisering är enligt Säkerhetspolisen mer omfattande och innebär att personen även överger själva ideologin.[6]

 

[1] Yourstone, et al., “Våldsbejakande extremism i kriminalvård – en kunskapsöversikt” (p.7).

[2] Regeringskansliet, ”Våldsbejakande extremism i Sverige - nuläge och tendenser” (p.20-21).  

[3] Notera: säkerhetspolisen bedömer att det idag finns tre våldsbejakande extremistiska miljöer i Sverige: den våldsbejakande vänsterextremistiska miljön, den våldsbejakande högerextremistiska miljön, och den våldsbejakande islamistiska miljön. Därmed, när det i denna handbok generellt står ”våldsbejakande extremism,” så är det de miljöerna som avses. 

[4] Säkerhetspolisen, ”Våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige” (p.30).

[5] Yourstone, et al., “Våldsbejakande extremism i kriminalvård – en kunskapsöversikt” (p.7).

[6] Yourstone, et al., “Våldsbejakande extremism i kriminalvård – en kunskapsöversikt” (p.8).

Det var totalt 31 deltagare som deltog i den första fasen av EUROGUIDE-projektet via online intervjuer. Deras yrken sträcker sig från lärare, till socialarbetare, till hälsoarbetare, till ungdomsledare. Vi för EUROGUIDE Sverige har också nått ut och intervjuat relevanta personer som för närvarande arbetar med dessa ämnen på lokal- och nationalnivå, till exempel tog vi kontakt med Malmö Stad och Brå. Alla de intervjuade frontlinjeutövare arbetar för närvarande (eller har kontakt) med ungdomar. Lärarna undervisar i en mängd olika ämnen som till exempel religion, samhällsvetenskap och idrott och hälsa. Dessutom har de intervjuade socialarbetarna också nära kontakt och erfarenhet inom dessa teman, bl.a. via ungdomarna, deras familjer, skolor, polisen och kommun. Intervjuerna gjordes med frontlinjeutövare över hela Sverige, vilket inkluderade ställen som: Stockholm, Södertälje, Malmö, Boden, Luleå, Göteborg, Trollhättan, Mjölby och Älvsbyn.

 

Vidare, på grund av COVID-19 pandemin, fick vi omorganisera och genomföra alla intervjuer online, där 21 deltagare intervjuades i grupp och 10 deltagare intervjuades individuellt. Intervjuerna genomfördes på ett semi-strukturerat sätt, med totalt 20 öppna frågor och flera underfrågor. Intervjuernas längd varierade från 1h till 1h30min och deltagandet var frivilligt. Under denna tid ombads alla deltagare att dela med sig av sin erfarenhet, frustrationer, oro och frågor som de har stött på under deras dagliga arbete med unga. Således, när vi transkriberat och analyserat alla intervjuerna, insåg vi att de viktigaste frågorna kan kategoriseras under tre teman för alla EUROGUIDE partner länder: ”Att leva tillsammans”, ”genus” och ”samhälle och ideologi.” Därför, har handboken för alla 5 EU länder struktureras på detta vis.  Innehållet i Sveriges handbok är starkt inspirerat på intervjuerna, där frontlinjeutövare uttryckte och förklarade till oss vilka teman/områden de skulle vilja att denna guide tar upp. Det är viktigt att förstå att denna handbok är gjord som en första-hjälpen bok, där olika väldigt komplexa frågor är besvarade på ett så enkelt och koncist sätt som möjligt. Tanken med denna handbok är att den ska vara praktisk för frontlinjeutövare att använda under deras dagliga arbete med unga. Den är till för att ytterligare stödja och hjälpa frontlinjeutövare, genom att förklara, ge tips/exempel, osv. för hur man kan hantera olika svåra utmaningar som de kan råka utför när de jobbar med unga. Sättet att använda denna handbok är att du skummar igenom frågorna, ta några korta anteckningar om det hjälper dig, och ifall du kommer i kontakt med något av dessa utmaningar kan du alltid återgå och konsultera guiden igen[1]. Sektionen ”vem kan jag vända mig till?” kan även vara väldigt intressant för att hitta mer relevant information och/eller be om ytterligare hjälp/stöd.  Slutligen, är det även viktigt att understryka att vi skickade ut handboken till alla involverade frontlinjeutövare (och några nya intresserade kandidater) för att få deras feedback angående materialets struktur, innehåll, osv. Vi gav alla en månad för att gå igenom handboken, online-frågesporten och online plattformen, och organiserade sedan utvärderingsintervjuer online. Det fanns även de som skickade sin feedback till oss via e-post, då de inte hade möjlighet att vara med under utvärderingsintervjuerna. All feedback som gavs av de olika frontlinjeutövare i Sverige var mycket värdefullt och användbart och i största möjliga utsträckning så modifierade vi verktygen enligt deras kommentarer. Dock, var det generellt bara små ändringar som begärdes och alla feedback var överlag väldigt positiv.

    

[1] Du kan även alltid använda den interaktiva versionen av handboken om du föredrar det.

europe logo white

THE E-LEARNING TOOL

EUROGUIDE EU flag

This project is co-funded by the Internal Security Fund of the European Union – GA N° 871038